För tolv dagar sedan kom vi hit med båt från Hiva Oa, en resa som tog 3,5 timmar. Eftersom det är så bergig har Fatu Hiva ingen landningsbana för flygplan. Färjan gick inte, men vi lyckades få plats på en båt som transporterade patienter från sjukhuset. I hamnen väntade Teanavai med väldoftande blomsterkransar. Hon är vår 22-åriga värdinna på pensionat Chez Leonie.

Vi hade hört att Fatu Hiva är den vackraste av Marquesasöarna och det stämmer. Ön har en fantastisk tropisk skog full med fruktträd: banan, papaya, mango, grapefrukt och lime. Här finns också ylang-ylang, gardenia och frangipani som fyller den varma luften med ljuvlig doft. 

Första dagen tog Teanavai med oss till en granne som visade två av öns traditionella hantverk: tillverkningen av tapa och umuhei.

Tapa görs av innerbarken av exempelvis brödfruktträd. Barken bankas ut och torkas. Tidigare har den använts till kläder, nu bland annat till vackra målardukar (med olika färg beroende på vilket träd barken kommer från). Vi köpte flera ark som Hinatauanis tillverkat och hennes man målat.

Umuhei är en bukett med doftande blommor, örter, vetiver-rötter och ananasbitar som ska öka kvinnors sensualitet. Teanavai fäster en i mitt hår. Den doftar underbart, ananasbitarna känns dock som ett udda inslag i håret.

Träsnidarna på Marqueasöarna sägs vara de skickligaste i Polynesien. Jag frågade Tea om det fanns någon vi kunde besöka. Öns träsnidare var på Tahiti och alltsammans utmynnade i att vi träffade hans son och testade att snida smycken i ben. Väldigt roligt.

Jag och Richard har även besökt två vaniljodlingar och köpt med oss torkade vaniljstänger. De var båda små verksamheter, belägna på baksidan av familjernas bostäder.

Vi har också vandrat och snorklat, vilket jag skrivit om i egna inlägg. Bilderna ovan kommer från då vi snorklat vid Omoas gamla hamn, tio minuters promenad från där vi bor. I dag behövde Richard plasta in sin fot, han tatuerade sig i går. Dessutom fick han laga sin fena som gick sönder i förrgår.

Till sist vill jag visa några av Fatu Hivas tikis. På Marquesesöarna är tiki-kulturen stark. Tikin är en ande eller gud som ska skydda invånarna. Alla har sin egen unika personlighet, de kan vara goda, onda, välvilliga eller illvilliga. De första Tiki-statyerna av sten på Marquesasöarna härrör från 1400-talet. 

I morgon tar vi färjan tillbaka till Hiva Oa där vi stannar i fyra dagar. Efter det bor vi på Tahiti i tre dagar och sedan börjar resan hemåt.

På Fatu Hiva bor det cirka 600 personer: runt hälften bor i byn Omoa och andra hälften i Hanavave. I går gick vi från Omoa, där vi bor, till Hanavave, en sträcka på 15 kilometer. Totalt blev det över 2 mil eftersom vi även besökte ett vattenfall.

Med båt tar det 20 minuter att ta sig mellan Omoa och Hanavave. Landvägen tar det längre tid eftersom byarna ligger i varsin dalgång och den slingrande vägen går först brant uppför till totalt 1 021 meter och sedan nedåt. Det är otroligt vackert. Under vandringen möter vi totalt fem bilar.

Nästan framme gjorde vi en avstickare till vattenfallet Vaieenui. Svettiga och dammiga kastade vi oss i det svala uppfriskande vattnet. Underbart!

Hanavave hamn. Vi åkte båt tillbaka till Omoa. 2 mils vandring får räcka för en dag.

I dag hade vi bokat in Freddy som skjutsade ut oss med sin båt för att snorkla. Vi började med att åka till Hanavave. Där hade de sett jättemantor igår, så vi spanade efter sådana ett tag.

Sista bilden visar Hanavave med ”Bai des Vierges/Bay of virgins”, missionärernas översättning av ”Baie des Verges/Bay of penises”. Bukten har blivit utnämnd till en av världens vackraste.

På väg tillbaka stannade vi vid två tillfällen för att snorkla. Det var jättefint, kristallklart vatten och mycket att se.

Vi såg två skorpionfiskar. Så häftiga.

I går vandrade vi ner genom dalgången Ouia. Det finns lämningar i dalen som visar att människor en gång i tiden bott här, men numera är den obebodd. Som guide hade vi med Moohe, vår kontakt Teanavai´s kompis. 

Snart nådde vi lummigare områden: där fanns fågelbobräken stora nog att rymma oss och mangoträd som erbjöd oss mellanmål.

Vandringen var spännande, rolig och omväxlande med fantastisk utsikt och natur. Det var också den mest utmanande vandringen jag gjort då det ofta var riktigt brant och svårtillgängligt. I bland var det så brant och halt att jag fick åka ner en bit på rumpan – ganska kul i och för sig.

Ner kom vi till sist, mycket leriga, med ett antal nya skrapsår och blåmärken – men med stora leenden. Det var skönt att ha klarat av den branta delen och kunna gå på plan mark ett tag. I bäcken tvättade vi av oss, svalkade fötterna och såg en stor ål. Vi följde vattenflödet ut mot havet.

Så nådde vi stranden, vårt slutmål. Men än var inte äventyret slut. Man kan sova i en grotta på stranden och sedan vandra tillbaka dagen efter, men vi hade bett om att bli hämtade med båt. Det var riktigt stora vågor så vi fick klättra ut på klipporna och därifrån hoppa i båten. Kaptenen var en annan av Teas vänner, Demian.

Båtturen hem till Omoa tog cirka en timme. Helt plötsligt fick vi sällskap av en flock små delfiner som simmade vid sidan och framför båten. De hoppade två, tre och en gång till och med fyra i rad, perfekt synkroniserade. Helt underbart! Vilken dag! 

Nu har vi tillbringat nio dagar på Ua Pou, Marquesasöarnas tredje största ö befolkningsmässigt sett. Vi anlände i ett litet flygplan med plats för 17 personer och landade på öns airstrip (för liten för att kallas airport). Vi fick vänta 40 minuter på att bli hämtade, det innebar att sista personalen hann lämna flygplatsen innan oss. Hon bad oss bara stänga grinden när vi åkte.

Vi har bott på pensionatet Hakamoui Beach som drivs av Dany. Han hade glömt att vi skulle komma och när vi väl var framme välkomnades vi av hans ”tama” get som stångade mig i benet. Det visade sig bli riktigt trevliga dagar ändå. Geten (Richard kallar honom Jesus och jag Getsus) är riktigt efterbliven men ändå lite charmig. Vi kommer att sakna honom – lite. Här finns också några förvildade katter som Dany ger överbliven mat till, även vi har engagerat oss och köpt kattmat. 

En daglig syn: Getsus på väg upp på vår veranda för att leta efter något att äta.

Det bor cirka 2 000 personer på Ua Pou och det kommer inte särskilt många turister hit. Jämfört med Ua Huka som har 600 invånare är det ändå skillnad på utbudet. Här finns till exempel flera små lunchställen, det bästa har varit Chez Claire där jag så ofta jag kunnat ätit den underbara rätten grillad tonfisk, broccoli och pepparsås. Galet gott!

Det visade sig att vi behövde bil för att ta oss fram på ön som består av branta berg och djupa dalar. Vi har utforskat ön, snorklat några gånger vid ”Bay of sharks” och letat ”flowerstones” på stränderna. Det har varit rikligt varmt, runt 30-35 grader, ibland mer. 

En dag vandrade vi till ett vattenfall. Samma dag besökte vi också öns ”chokladfabrik” som vi hört talas om. För att nå chokladen behövde vi först köra bil och sedan vandra två kilometer genom skogen. Där – mitt i ingenstans – bodde en väldigt speciell tysk med sin polynesiska fru, två hundar, fjorton katter och säkert 300 hönor, tuppar och kycklingar. Där tillagade han fantastiskt god choklad. Han gjorde allt själv från grunden: han hade planterat kakaoträden, skördade frukterna och rostade bönorna i sin ugn. Vi köpte med oss fem stora chokladkakor.

I dag flög vi till Hiva Oa, via Nuku Hiva, här stannar vi två nätter och tar oss sedan med båt till Fatu Hiva.

Ua Huka tillhör ögruppen Marquesas i Franska Polynesien. Ön karaktäriseras av två motpoler: ett klippigt, ökenlikt landskap och grönskande frodiga dalgångar. I dalgångarna lever Ua Hukas 600 mänskliga invånare och i de vilda karga områdena rör sig flockar med hästar och getter. På ön bor även ultramarinlorikiten, en akut utrotningshotad blå liten papegojfågel som bara finns kvar på Ua Huka. Här arbetar man aktivt för att förhindra att råttor etablerar sig på ön, det är bland annat på grund av dessa som fågeln försvunnit från andra öar i området.

En av våra favoritplatser här har varit stranden Ha’avei som vi besökt tre gånger. Man kan ta sig dit till fots, med häst eller båt. Vi har vandrat vilket tar drygt en timme enkel väg, först uppför ett berg och sedan ner genom en dalgång. Ägarna till dalen tillåter ingen att vara här, men som tur är befinner de sig på Tahiti. Familjen som vi bor hos sköter om deras djur och har sagt ok till att vi vandrar där. Stranden är otroligt fin och vi har bland annat sett två fantastiska bläckfiskar när vi snorklat.

En dag när vi snorklade vid Ha’avei hittade vi även denna helt magiska lilla havssnäcka.

Vi har hyrt bil tre dagar och utforskat de delar av ön som man når med bil.

En dag åkte vi till den här stranden för att snorkla. Det blåste mycket och var väldigt vågigt. På väg upp ur vattnet kände jag en brännande smärta på vänster ben, det var en blåsmanet/portugisisk örlogsman (en manetliknande kolonial organism). Någon dag innan hade en person på vårt pensionat sett flera havssköldpaddor vid den här stranden. Oäkta karettsköldpaddor har tydligen blåsmaneten som favoritmat, så det var kanske sådana som var här och kalasade.

Vi har bott på ett pensionat som heter Horse house. En av de positiva sakerna med den här ön är att vi kunnat äta mycket färsk frukt: bananer, papaya, mango och grapefrukt.

På vårt pensionat bor tre fina hundar, men vi gillar ändå grannhunden mest. Han ser så jätteglad ut när vi kommer och hälsar på honom.

Sista dagen på Södra Fakarava dök vi inte eftersom man ska ha uppehåll från dykning minst 18 timmar innan en flygresa. Efter att vi packat var vi varma och bestämde oss för att hoppa i och snorkla. Vi klev i just utanför vår bungalow och gled med tidvattenströmmen den korta biten till pensionatets matservering och dykcenter. Det är fantastiskt att snorkla här med alla svartfenade revhajar.

Första och tredje bilden visar fjärilsfiskar. Bakom dem syns en taggig sjöstjärna, en ”crown-of-thorns starfish”, om de är många kan de orsaka stora problem då de äter koraller.

I förrgår gjorde vi våra sista dyk på Södra Fakarava. Nattdyket blev mer fantastiskt än vi kunnat föreställa oss. Det är svårt att beskriva känslan av att vara mitt bland dessa makalösa varelser när de vaknar till liv i skymningen. Den här kvällen var de så många och kom så nära. Så otroliga, snabba, eleganta och kraftfulla. Vid flera tillfällen fick vi se dem jaga tillsammans. Det här dyket med hajar är en av de mäktigaste saker jag upplevt. Total lycka.

Vi har bott fyra nätter på Södra Fakarava på pension Tetamanu village. Dykningen är central, vi har dykt 2-3 gånger per dag och idag ska vi dyka kl. 14 och 17. I morgon åker vi härifrån. Det här är det finaste och mest spännande ställe som jag dykt på.

Det finns inga vägar som förbinder norra och södra delen av ön, så man tar sig hit med båt. Båtresan från Fakarava norr tog cirka två timmar. Det var en fartfylld resa där bagage flög ut från sina platser, de längst bak översköljdes av vågor och en passagerare kräktes. Kaptenen var som skuren i sten tills det gick riktigt vilt till, då sprack hans fårade ansikte upp i ett härligt leende. Med på resan var kaptenens ”son”, en pytteliten söt rufsig hund med saltstänkt päls. 

Vi bor enkelt men fantastiskt. Det finns inte varmt vatten (första dagen fanns inget vatten alls) och elförsörjningen är lite skakig. Vi blir serverade frukost, lunch och middag, eftersom det inte finns några affärer, restauranger eller liknande här. Vi bor alldeles vid vattnet och ni ser ju vilken utsikt vi har från sängen. Allt ligger samlat och vid/i vattnet: bungalows, matservering och dykcenter. Vattnet är kristallklart med svartfenade revhajar som cirklar runt för att kanske få sig ett kycklingben efter middagen.

Fakarava är känt för sin ”wall of sharks” med flera hundra grå revhajar.

Vi har gjort ett nattdyk. Helt otroligt med massor av grå och vitfenade revhajar som cirklade runt oss i jakt på mat.

Vi har bott fem dagar på Norra Fakarava. Här har vi dykt fem gånger, men mitt kamerahus fungerade inte så jag har inte fotat något under dyken. Lyckligtvis var det ett mindre fel med kameran som vi kunde åtgärda. Vi har bott på Kaipolani garden, ett av de bästa pensionaten vi upplevt: superfin bungalow, fantastisk mat och det underbara värdparet Vanina och Cedric.

I dag när vi skulle gå och äta lunch såg vi en amhaj väldigt nära stranden – så coolt. Vi har snorklat två gånger och då fotade jag lite. På bilderna nedan syns bland annat en ”Christmas tree worm” och en nakensnäcka. Christmas tree worm är som namnet beskriver maskar som ser ut som julgranar i olika färger. De bor i korallrev, lever i symbios med korallen och bidrar till ett hälsosamt marint ekosystem. Om man kommer för nära drar den blixtsnabbt in ”granen” i sitt hål.